SÖNDAG
I dag är ännu en dag som jag planerat in för mycket på. På något sätt känner jag mig alltid trött på söndagar, men ändå så tror jag att jag orkar göra allt som är tänkt att göras. Jag hade tänkt skriva ett nytt CV och söka lite jobb på internet. Och sedan har jag ungefär tre spanska läxor och en jävligt jobbig text i svenska att läsa. Plus att jag har tänkt åka till kista och byta två par chinos från Cubus som jag inte gillade. De har en annan model som är mycket finare som jag ska byta till. Sen vill jag leta höst skor också, fick födelsedags pengar från min morbror och kusiner i går så äntligen kan jag köpa ett par nya skor! Men just nu känner jag mig för trött på allt, tänker iaf börja med att skriva om mitt CV, för då vet jag att jag pluggar efter, det är 'nå något som MÅSTE göras. Kläderna kan vänta till imorgon.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag måste bara får skriva av mig lite det är trots allt min dagbok, jag är så trött på alla människor runt om kring som påvärkar än negativt. Jag tycker att man ska vara glad och ledsen tillsammans med sin vän. Man ska helt enkelt sitta där på axeln och vara så som personen själv är, och förstå och uppmuntra eller bara vara glad. Tyvärr är inte alla människor på det sättet och det tycker jag är trist. Jag vill så gärna behandla folk så som jag själv blir behandlad av de, men ibland är det svårt att vara en lika dum själv. Jag tycker bara att man kan vara lite mer osjälvisk ibland och inte tänka på hur man själv hade gjort eller helt enkelt vara inte negativ mot den som är glad. Hur svårt kan det vara att vara glad åt ens väns beslut eller situation?
Jag säger inte att jag är posetiv och glad åt alla hela tiden, men jag har börjat fundera på det här mer och mer den senaste tiden och jag tycker att jag själv blivit en bättre person mot andra. Och kanske är det för att jag själv insett att jag inte alltid levt ett liv på rosor, och jag har inte heller alltid varit posetiv. Men det är dags för en ändring, jag vill inte att mitt liv ska vara omringat av negativa personer.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag vet inte vad det är med mig, de senaste dagarna har jag varit allmänt grinig och ledsen när jag varit hemma. Jag har varit så himla glad i väntan på Jaime, och sedan han allt bara brakat, jag vet inte varför men bara ett litet fel, ett fel ord eller en fel blick har gjort mig ledsen. Jag har brytit ner i gråt för ingenting och verkligen inte kunnat hejda mig själv. Det har har självklart tärt på Jaime också eftersom han inte förstår vad som är felet. Och när jag väl blivit lugn och försökt och förklarat har han varit så förstående men trots det fortsätter jag. Så jag har frågat mig själv, vad är det som är fel, är jag inte lika kär längre, mår jag inte bra här, vill jag tillbaka till Göteborg och mamma, är det skolan som gör mig förstörd? Minna svar bli då dessa: Jag är hur lycklig som helst ingen kan vara lika kär och förälskad som jag, jag är imponerad av hur långt vi kommit tillsammans under samma tak, det trodde ag inte. Jag skulle inte vilja ändra på något, utöver ett eget boende med han såklart. Jag mår vist bra här hemma men skulle bara vara skönt att få möblera och måla hur man själv vill. Jag mennar bodde jag hemma skulle jag nog inte tänka så men eftersom jag inte bor hemma hos mamma så känns det lite skumt att inte ha sina egna saker framme riktigt. Så det kommer kännas anorlunda när vi flyttar. Skulle mamma flytta tillbaka skulle jag inte flytta hem igen, så det är nog bara att det är långt bort som stör mig. Skolan pressar än så klart men inte mer än något annat. Jag finner ingen förklaring för mitt beteende. Jag kanske känner mig underlägsen, men varför? Jag känner att jag inte kan ge han lika mycket som han ger mig. Är det kanske därför jag blir så nervös och ledsen för ingenting? Är allt för bra för att vara sant, har jag blivit beroende i kärleken och är så rädd att förlora i denna eviga lek så att jag bryter i hopp istället? Eller är det alla föra årets katastrofer som får mig så här?
Jag vet inget svar på det här, det ända jag vet är att jag måset sätta stopp på mig själv för annars förlorar jag han som jag älskat och delat mitt liv med i över ett år. Och det är de sista jag vill och klarar av.
Jag ville bara skriva av mig lite nu ska jag sätta igång med CV:n
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag måste bara får skriva av mig lite det är trots allt min dagbok, jag är så trött på alla människor runt om kring som påvärkar än negativt. Jag tycker att man ska vara glad och ledsen tillsammans med sin vän. Man ska helt enkelt sitta där på axeln och vara så som personen själv är, och förstå och uppmuntra eller bara vara glad. Tyvärr är inte alla människor på det sättet och det tycker jag är trist. Jag vill så gärna behandla folk så som jag själv blir behandlad av de, men ibland är det svårt att vara en lika dum själv. Jag tycker bara att man kan vara lite mer osjälvisk ibland och inte tänka på hur man själv hade gjort eller helt enkelt vara inte negativ mot den som är glad. Hur svårt kan det vara att vara glad åt ens väns beslut eller situation?
Jag säger inte att jag är posetiv och glad åt alla hela tiden, men jag har börjat fundera på det här mer och mer den senaste tiden och jag tycker att jag själv blivit en bättre person mot andra. Och kanske är det för att jag själv insett att jag inte alltid levt ett liv på rosor, och jag har inte heller alltid varit posetiv. Men det är dags för en ändring, jag vill inte att mitt liv ska vara omringat av negativa personer.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag vet inte vad det är med mig, de senaste dagarna har jag varit allmänt grinig och ledsen när jag varit hemma. Jag har varit så himla glad i väntan på Jaime, och sedan han allt bara brakat, jag vet inte varför men bara ett litet fel, ett fel ord eller en fel blick har gjort mig ledsen. Jag har brytit ner i gråt för ingenting och verkligen inte kunnat hejda mig själv. Det har har självklart tärt på Jaime också eftersom han inte förstår vad som är felet. Och när jag väl blivit lugn och försökt och förklarat har han varit så förstående men trots det fortsätter jag. Så jag har frågat mig själv, vad är det som är fel, är jag inte lika kär längre, mår jag inte bra här, vill jag tillbaka till Göteborg och mamma, är det skolan som gör mig förstörd? Minna svar bli då dessa: Jag är hur lycklig som helst ingen kan vara lika kär och förälskad som jag, jag är imponerad av hur långt vi kommit tillsammans under samma tak, det trodde ag inte. Jag skulle inte vilja ändra på något, utöver ett eget boende med han såklart. Jag mår vist bra här hemma men skulle bara vara skönt att få möblera och måla hur man själv vill. Jag mennar bodde jag hemma skulle jag nog inte tänka så men eftersom jag inte bor hemma hos mamma så känns det lite skumt att inte ha sina egna saker framme riktigt. Så det kommer kännas anorlunda när vi flyttar. Skulle mamma flytta tillbaka skulle jag inte flytta hem igen, så det är nog bara att det är långt bort som stör mig. Skolan pressar än så klart men inte mer än något annat. Jag finner ingen förklaring för mitt beteende. Jag kanske känner mig underlägsen, men varför? Jag känner att jag inte kan ge han lika mycket som han ger mig. Är det kanske därför jag blir så nervös och ledsen för ingenting? Är allt för bra för att vara sant, har jag blivit beroende i kärleken och är så rädd att förlora i denna eviga lek så att jag bryter i hopp istället? Eller är det alla föra årets katastrofer som får mig så här?
Jag vet inget svar på det här, det ända jag vet är att jag måset sätta stopp på mig själv för annars förlorar jag han som jag älskat och delat mitt liv med i över ett år. Och det är de sista jag vill och klarar av.
Jag ville bara skriva av mig lite nu ska jag sätta igång med CV:n
Kommentarer
Trackback
