Blääää
Fan vad sur jag blir på mig själv, här sitter man och klagar på allt som är runt omkring, bara för att ha något o klaga på. Helt ärligt inget är perfekt jag vet om det, men ändå är jag en riktig klag-kärring. Jag klagar på vädret, på skolan, på att jag är trött, att jag är ensam, att förhållandet är dåligt. HALLÅ VAKNA inget är perket o inte jag heller jag vet! Men det är så svårt o sluta klaga VARFÖR all dessa klagomål hela tiden. Varför kan man inte bara vara nöjd med hur man har det. Jag är inerstinne tacksam för hur jag har det, men trots det går det inte och stänga klagomålen utanför. Är vi alla lika dana eller är det jag som är knäpp?
Tex. I ett förhållande du är nykär, mungiporna går inte att dra ner, utan du bara ler dagarna ut. Inget kan förstöra din dag. Ah och så fortsätter det tills den dagen då ni för första gången har ett riktigt tjafs. "Jag sa ju att det var för bra för att vara sant" Och så börjar klagomålen. Jag fungerar på det sättet och jag är inte lätt att hanskas med. Jag blir sur på små saker och tror att livet gått under varje gånt jag och jaime små tjafsar, för vi bråkar inte ofta, men när det händer då är det katastrof! Jag lovar att häften av mitt liv har gått ut på att klaga? Varför är jag så jag är inte deprimerad jag har allt jag vill ha jag behöver inget och ingen mer.
Jaaaahap nu verkar det som om jag måste ändra på bullarna! BLI GLADARE OCH SLUTA KLAGA!
Men Innan jag slutar att klaga måste jag säga att jag SAKNAR Turkiet och värmen sååå mycket jag önskar att jag vann på lotto så att jag och Jaime kundå gömma oss på ett varmt ställa lite längre!! :( Nu klaga jag igen! Jag behöver sol!
