Caroline

Jag läste in stinas blogg om när hon förlora sin pappa och kände för att släppa ut lite känslor om en man som jag förlora i mitt liv.

Jag förlorade min största förebild, min morfar för snart två år sedan. Han var inte bara min morfar har var faktiskt mitt allt. Eftersom jag enbart är uppvuxen med min då ensamstående mamma. Så var det han som fick stå för faderfiguren och den manliga förebilden i vår familj. Han lyckades bra. Det året då jag föddes, då bodde vi till och med hemma hos honom fortfarande. Men när vi flyttade hade vi minsann våra traditionella middagar. Min favorit mat var hans fiskgryta, och jag tror det var hans favorit också. Han var en riktig kung vid grillen också och jag skulle alltid hjälpa till med dippen och salladen. Mamma fick ofta ta disken (haha).

Jag var min morfars skatt, jag var hans stjärna. Första barnbarnet och så nära. Jag blev aldrig mätt på hans kärlek och han blev aldrig mätt på min envishet. Vi hade kul tillsammans och jag älskade honom så mycket. När jag kom upp i tonåren så var det dock inte lika många middagar som jag gick på, det var mer intressant att vara med vännerna. Men vi hittade ganska snabbt tillbaka till varandra speciellt när mamma flyttade till Gbg från Stockholm. Då var det liksom bara vi två kvar, han älskade Jaime och tyckte att han var en underbar pojkvän dem kom bra överens med varandra. I deras närvaro var det mest prat om fotboll och framtiden. När man var hemma hos morfar hörde man nästan alltid Elvis Presley, det var hans kung och jag tror dem sitter och dricker en whisky tillsammans nu. Jag hoppas det. Vi hittade nog verkligen tillbaka till varandra under de sista året då han levde. Jag var alltid hemma hos honom dem gamla traditionella middagarna återfanns. Han var med mig när jag mådde som dåligast och visade sitt stöd för mig och Jaime. Jag var hos honom när han var sjuk och behövde äta. Vi var vi två. Han var rädd att han inte skulle hinna äta så många mer middagar med oss. Men varför han var ju bara 65 år.

Sen en dag får jag ett samtal, morfar är på sjukhuset, jag åkte så klart dit det första jag gjorde efterskolan. Men tänkte att det kan ju inte vara så alvarligt- säkert bara dem gamla fötterna som alltid spökar. Men nej denna lång han ner i sängen helt blek. Men när jag kom in i rummet reste han sig och försökte se "kry" ut. Det gick nästan, han övertyga mig om att han skulle vara hemma inom några dagar så någon dator med filmer behövdes inte. Nästa dag var det värre han hade en "mask" över ansiktet och hade hamnat på en ny avdelning "LIVETS SLUTÄNDE" hur kunde man placera min morfar där tänkte jag. Det var inte först när jag såg honom som jag insåg hur illa det var. Hans tidigare hjärtinfarkter som han haft i sina tidigare år hade orsakat ett hål i hans fina hjärta. Därefter blev han förflyttad till st. görans sjukhus.  Han skulle inte överleva, familjen återförenades och alla var hos honom dem sista dagarna. Varje gång jag klev in i rummet så fick morfar en så fin rosa färg på kinderna. Jag tror att han ansträngde sig för att lura mig. Han ville hela tiden höra om mitt liv, vad jag gjorde och vad jag hade för framtidsplaner- han ville höra att jag mådde bra. Läkarna var chokade över att han klarat sig så länge, antagligen så gjorde han det för att han vägrade tro att han var nära döden. Läkarna gav oss återigen hopp om att han kunde bli bättre. Varje dag var ett helvete. Jag tror att han låg på sjukhus i tio dagar och sen orkade inte morfar mer. Dagen innan han dog hade han jätte ont i munnen han kunde knappt prata eller äta men jag och morbror försökte hjälpa honom så mycket som möjlig. Mamma hade åkt hem till gbg eftersom att läkarna ansåg att han skulle klara sig. När vi gick från sjukhuset var det inte lika känslomässigt han skulle ju bli bra.. På morgonen ringer mammas man och ger mig beskedet han gick bort för en halv timme sen. Jag åker raka vägen till sjukhuset, går raka vägen in i sjukrummet. Han är fortfarande varm, han kan inte vara borta. Jag tror dem inte och bara gråter. Jag är nära ett sammanbrott kramar och skakar om honom. Inget händer han är borta. På begravningen spelades Elvis Presley och graven var pyntad med en djurgårdshalsduk och självklart en massa blommor. Det var ett tag sedan jag besökte minneslunden men jag vet att hans finns här hos mig-hela tiden.

Jag kommer alltid att älska dig <3