SAKER FÖRÄNDRAS
Igår stor städa jag våra stökiga gaderober som bliit som små föråd. Hittade ett par gamla dagböcker som är hur kul som helst att bläddra i. Fan vad liten och oerfaren man var när man var elva tolv år. Hela mitt liv 2002 handlade om en kille som jag verkligen dog för. Då trodde jag att det var allt jag ville ha ut av livet. Jag trodde han var mitt eget botemedel från allt tråkigt som hände runt om kring. Trots att jag viste att han träffade andra och att han aldirg kom när han lovade så förlät jag honom. Jag trodde att det vi kände för varann aldrig skulle försvinna. Jag var redo att göra allt för honom. En dag helt plöttslig så vakna jag upp, vad var det egentligen för grop jag ramlat i? Hur kunde jag slösa bort ett helt år på honom. Jag var ett barn. Haha men faktum är att jag verkligen var förälskad, jag älskade honom verkligen. Så mycket som jag då trodde var möjligt. Jag trodde inte att det fanns en djupare kärlek än den. Jag viste inte att den typ av kärlek som jag känner för Jaime ens existerade. Jag hade inte en anning om att kärlek kunde vara så här mycket.
Men jag blir så himla ledsen av att höra av folk i min omgivning att deras förhållanden bara krossas. "Han var otroligen, han var dum i huvudet mot barnen och mig, han var för snäll, jag vill leva livet, vi valde att gå olika vägar det kommer en dag för alla." Alla möjliga förklaringar finns ju och det kommer väl någon dag då man iaf frågesätter vad som bör hända. Ovarsätt vad man har för förklaring till sitt avslut så mår man ju skit. Även om det var bådas beslut och man ska vara vänner så är det väl inte lätt att bara avsluta? Jag blir så rädd, jag är en sån där tjej som älskar att "planera" eller åtminstånde drömma mig in i framtiden. Jag vet exakt vart jag vill vara om några år. Och inte ens om 50 år så kan jag se mig utan Jaime. Tänk om det händer. Saker förändras ju faktiskt. Känner mig helt deprimerad i dag. Och det blir inte bättre av att jag och Jaime typ inte vill se på varandra just nu.
Ska försöka pigga upp mig själv genom att kolla lite på kliniker och silicon bröst. Ni vet väl att jag ska fixa mina efter min Chile resa det är inte långt kvar! Jag ska se till att gå på en sån där rådgivning innan vi åker så att jag har något att se framemot när jag kommer hem till Sweden igen. WEEEEEEEEEEEEiii
Men jag blir så himla ledsen av att höra av folk i min omgivning att deras förhållanden bara krossas. "Han var otroligen, han var dum i huvudet mot barnen och mig, han var för snäll, jag vill leva livet, vi valde att gå olika vägar det kommer en dag för alla." Alla möjliga förklaringar finns ju och det kommer väl någon dag då man iaf frågesätter vad som bör hända. Ovarsätt vad man har för förklaring till sitt avslut så mår man ju skit. Även om det var bådas beslut och man ska vara vänner så är det väl inte lätt att bara avsluta? Jag blir så rädd, jag är en sån där tjej som älskar att "planera" eller åtminstånde drömma mig in i framtiden. Jag vet exakt vart jag vill vara om några år. Och inte ens om 50 år så kan jag se mig utan Jaime. Tänk om det händer. Saker förändras ju faktiskt. Känner mig helt deprimerad i dag. Och det blir inte bättre av att jag och Jaime typ inte vill se på varandra just nu.
Ska försöka pigga upp mig själv genom att kolla lite på kliniker och silicon bröst. Ni vet väl att jag ska fixa mina efter min Chile resa det är inte långt kvar! Jag ska se till att gå på en sån där rådgivning innan vi åker så att jag har något att se framemot när jag kommer hem till Sweden igen. WEEEEEEEEEEEEiii
Kommentarer
Trackback
