FÖRKROSSAD OCH KÄR
Jag har värlens bästa pojkvän (i mina ögon) jag hatar när folk säger så, man blir störd det har du inte alls, min är exakt lika bra. Men för dig är han kanske bäst.
Hur som helst igår bröt jag ihop helt. Allt kändes bara skit jag hade mått hur bra som helst under dagen och kände mig inte ens lite små ledsen för något. Men så fort Jaime kom hem rann tårarna ner för mina kinder. "vad är det älskling" och då kom det allt bara brast för mig. Paniken över allt jag gjort i mitt liv, hur mycket jag öppnat mitt hjärta för människor som jag faktist sätt som mina vänner. Men som jag idag inte känner någon medkänsla av. Det känns skit, vist människor växer ifrån varandra men jag trodde inte vi skulle göra det. Jag känner mig misslyckad som vän, varför? För att när jag var den som ändra mig smått fick jag skit för det. Folk märker inte sina egna brister. Jag kan inte göra något åt andras värderingar eller synpungter men jag tycker den här stela egotrippade sidan borde växa ifrån folk.
Jag har en person jag känner mig trygg med Jaime tankarna börjar rulla runt "va fan, hur ska jag va lycklig om vi går i från varandra". Beroende. Det är han jag kan prata med, jag lyfter inte längre luren och ringer någon annan utan det är han. Inte bara för att vi bor med varandra utan jag skulle ringa han ändå. Jag är så rädd hur blir det med framtiden, jag har så mycket önskningar och drömmar jag vet bara inte hur och när jag vill att dem ska slå in. Jag vill bli barnmorska men hur ska det ens gå om jag inte flyttar bort till jag vet inte, Norland? Under de tre timmar då tårarna bara forsa så satt Jaime där han gav mig alla möjliga råd, synpungter och värderingar från sitt eget liv. Att ligga i hans armar och känna hans hand torka bort mina tårar som pappan som jag aldrig hade. Det kändes bra. Jag verkligen älskar Jaime vi har ass kul tillsammans och jag kan lita på han till hundra procent. Vi är så himla lika varandra vi delara samma tankar. Jag fattar inte hur jag kunde vara lycklig innnan den mannen kom in i mitt liv, hur ledsen jag än är så får han mig alltid att le igen. Kanske var jag lycklig för att jag inte viste bättre. Obegränsad kärlek helt enkelt.
Ja ja det här blev ett ilägg lika kärleksfult som dramatiskt. Får tillägga att jag mår bättre i dag lite iaf och att jag ska hem till kära Nicole äta middag och dricka vin. Jag lovar att jag kommer bli gladare då! Underbara tjejer.
Hur som helst igår bröt jag ihop helt. Allt kändes bara skit jag hade mått hur bra som helst under dagen och kände mig inte ens lite små ledsen för något. Men så fort Jaime kom hem rann tårarna ner för mina kinder. "vad är det älskling" och då kom det allt bara brast för mig. Paniken över allt jag gjort i mitt liv, hur mycket jag öppnat mitt hjärta för människor som jag faktist sätt som mina vänner. Men som jag idag inte känner någon medkänsla av. Det känns skit, vist människor växer ifrån varandra men jag trodde inte vi skulle göra det. Jag känner mig misslyckad som vän, varför? För att när jag var den som ändra mig smått fick jag skit för det. Folk märker inte sina egna brister. Jag kan inte göra något åt andras värderingar eller synpungter men jag tycker den här stela egotrippade sidan borde växa ifrån folk.
Jag har en person jag känner mig trygg med Jaime tankarna börjar rulla runt "va fan, hur ska jag va lycklig om vi går i från varandra". Beroende. Det är han jag kan prata med, jag lyfter inte längre luren och ringer någon annan utan det är han. Inte bara för att vi bor med varandra utan jag skulle ringa han ändå. Jag är så rädd hur blir det med framtiden, jag har så mycket önskningar och drömmar jag vet bara inte hur och när jag vill att dem ska slå in. Jag vill bli barnmorska men hur ska det ens gå om jag inte flyttar bort till jag vet inte, Norland? Under de tre timmar då tårarna bara forsa så satt Jaime där han gav mig alla möjliga råd, synpungter och värderingar från sitt eget liv. Att ligga i hans armar och känna hans hand torka bort mina tårar som pappan som jag aldrig hade. Det kändes bra. Jag verkligen älskar Jaime vi har ass kul tillsammans och jag kan lita på han till hundra procent. Vi är så himla lika varandra vi delara samma tankar. Jag fattar inte hur jag kunde vara lycklig innnan den mannen kom in i mitt liv, hur ledsen jag än är så får han mig alltid att le igen. Kanske var jag lycklig för att jag inte viste bättre. Obegränsad kärlek helt enkelt.
Ja ja det här blev ett ilägg lika kärleksfult som dramatiskt. Får tillägga att jag mår bättre i dag lite iaf och att jag ska hem till kära Nicole äta middag och dricka vin. Jag lovar att jag kommer bli gladare då! Underbara tjejer.
Kommentarer
Trackback
