Caroline

27 februari 2010, ett datum jag alltid kommer att minnas. Ungefär klockan halv fyra på morgonen så vaknar vi av ett kraftigt skalv. Ingen kunde ana att detta skulle hända. Kvällen hade avslutats med massor av dricka och spel, och inte långt innan jordbävningen började hade vi gått och lagt oss. Vi befann oss i Santiago, i en kommun so heter Quinta normal, jag vaknade först av mig och Jaime och låg tyst i dem kraftiga skakningarna några sekunder innan jag förstod att det kanske var en jordbävning. Jag viskar till Jaime ”vad är det som händer” och han lägger sig över mig som ett skyddande tak. ”Det är snart över, om något ramlar så skyddar jag dig min älskling” viskar han medhanns vi hör saker krossas i marken, alla vaknar och vi hör Pansho ropa på oss men vi kan inte ta oss någonstans. Efter tre minuter är det över och vi kan nu konstatera att det här inte var ett jordskalv, det var en jordbävning – en mycket kraftig sådan. Elen har gått och vi ser inget, alla grannar är ute på gatan och tar hand om varandra, Tio ligger i sängen eftersom han inte kan gå så bra och Tia är i chocktillstånd. Som tur är var även Jaimes moster och barn hemma hos oss så att vi alla var samlade och kunde lugna ner varandra. Inte förens batteriradion kommer i gång så förstår vi hur kraftig den var, dem beräknade det till richterskalan 8,8 , vi från också reda på vart allt började – i Concepcion. Paniken sprider sig över mig, det var ju i Concepcion som Jojo, Janice, Juan och hans familj befann sig. Jag kan inte hålla mig längre ju mer tiden går ju mer från vi veta om katastrofen. USA har beräknat att jordbävningen är den värsta på 60 år. År 1960 så drabbades södra Chile för den kraftigaste jordbävningen i världen, richterskalan på den låg på 9,5. Den jordbävningen tog omkring 1650 människors liv, dem flesta på grund av tsunamin som  kom strax där efter.

Jordbävningen som vi var med om orsakade också tsunami och fler och fler människor bekräftas döda. Vi satt uppe hela morgonen och försökte få tag i våra vänner, Rodde och Manuel befann sig i Vina, under tiden som vi försökte nå våra vänner kände vi massor av efterskalv. Det var omöjligt att få tag i någon, nätet och elen var helt kollapsad. Men ungefär vid nio samma morgon får vi kontakt med dem och vi får veta att allt är OK, alla är så klart i chock och det var värre för dem, Jojo och co befann sig några få minuter ifrån byggnader som rasa, deras hus delades av stora sprickor och utanför låg bilar upp och ner. När vi pratade med dem så var dem på väg till en stad ca en timme där ifrån för att ta skydd. Alla vi kände var i säkerhet och självklart hjälpte det oss att bli lugnare. Men elen var borta och vi hade ingen möjlighet att ta kontakt med omvärlden. Som tur var så hade vi köpt ett trådlöst modem till datorn tidigare och vi prövade att koppla in det, det funkade och tack vare det så kunde vi meddela vänner och familj i Sverige att vi mådde bra. Men batterierna till datorn dog så klart på en gång nästan. Efter ett dygn så hade Chile känt mer än 150 efterskalv, även i dag den 3 mars 2010 så känner jag dem. Det är värst på natten då känns dem mer kraftigt. Även om Chile har större beredskap för sådana här händelser än t ex Haiti, så är det en svår situation. Det var en krafftigare jordbävning till och med men anledningen till att dödsantalet är så lågt är för att husen är krfftigare och bättre gjorda samtidigt så förstod folket vid kuststäderna att de bör ta sig uppåt efter skalvet för att en tsuami kan vara på väg.


Vi skulle egentligen vara hemma nu, men flygplatsen är också helt förstörd brovarna och vägarna går inte att åka på. Som tur är så behöver vi inte betala för en ny biljett utan det står TAM för. Som det ser ut i dag så reser vi hem den 9 mars. Men ingen dag är den andra lik så vi vet inte hur det ser ut då.